Hällristningarna i Sverige och Norge har sporadiskt dokumenterats med olika metoder i snart 200 år. Den stora mängden ristningar bidrar till svårigheten att få en samlad bild över samtliga hällristningar i de båda länderna. Exempel på använda dokumentationsmetoder är avteckningar, frottage, avritning i skala 1:1 på plast, fotografering, avgjutning i gips och fotogrammetri. 

Under hällristningsprojektet RANE (Rock Art in Northern Europe) mellan åren 2002-2004 gjordes de första försöken att dokumentera hällristningar med hjälp av 3D-teknik i Bohuslän. Vid denna tidpunkt var utrustningen inte lämpad för att användas utomhus, dessutom var den tung och svårhanterlig i terrängen. Under 2010-talet kom det stora genombrottet för den digitala fotogrammetrin inom arkeologin. Tekniken användes på några av hällristningarna i Tanum år 2014. 

2015 beslutade Länsstyrelsen i Västra Götaland att ta fram en modern dokumentationsteknik för hällristningarna inom världsarvet Tanums hällristningar. Tre olika metoder utvärderades, 3D skanningsteknik med rödlaser respektive vitljus samt digital fotogrammetri. Utvärderingen visade att 3D-dokumentation med hjälp av rödlaser var den mest noggranna, effektiva och användarvänliga metoden. Länsstyrelsen beslutade därför att införskaffa en handhållen laserskanner och starta upp ett dokumentationsprojekt år 2016. Flera figurer som tidigare inte gick att se med ögat har återfunnits på tidigare dokumenterade hällristningslokaler. Den nya tekniken gör det också möjligt att mäta ristningarnas djup, vilket i sin tur bidrar med att data kan användas för skadedokumentation. Genom att skanna samma hällristning vid upprepade tillfällen över en längre tidsperiod går det att få fram den faktiska vittringshastigheten och därigenom sätta in skyddande åtgärder.